OM GESTALT

av Mikael Curman

Gestaltterapin utvecklades under 1940-50-talet av Fritz & Laura Perls, Paul Goodman m fl och bygger främst på Bubers ”Jag-Du.kontakt” och ”medveten närvaro” (mindfulness). De betonar varje människas rätt – för att inte säga skyldighet – att ha en personlig relation till det de möter i sina liv. Till andra människor, naturen, meningen med sitt arbete, världen i stort, Livet. Det handlar om det personliga valet – och ansvaret för sina val och icke-val – i såväl privatliv som arbets- och samhällsliv.

Teoretiska grundvalar är existentialism, fenomenologi, gestaltpsykologi och österländsk filosofi förutom den psykoanalytiska bas som Fritz Perls utgick från men till stora delar lämnade. Dialog och autentisk kontakt är gestaltterapins både mål och medel.

Lite sloganaktigt kan gestaltterapin beskrivas som ”Jag-Du, Här & Nu, Vad & Hur”.

 

Jag-Du – Existentialismen

”Jag-Du-möte” myntades av filosofen Martin Buber som arbetade vidare med existentialismens betoning av det personliga, existentiella mötet med omvärlden. Det innefattar inlevelseförmåga, empati, att verkligen se och ta in den andre, sätta sig in i hans/hennes/dess situation och låta sig beröras, utan att tappa bort sig själv. Det är ett möte mellan två (eller flera) subjekt med eget existensberättigande, som ömsesidigt respekteras – intersubjektivitet som man säger i terapivärlden, dialog.

Jag-Du-mötet handlar inte enbart om möten människor emellan, utan är ett förhållningssätt till världen och livet. Genom att möta en fågel, ett träd, ett äpple, ett ljud, solskenet, regnet eller vad som helst med hela sin varelse, kropp och själ – och låta sig beröras på ett eller annat sätt (bli överraskad, rädd, glad, uppfylld, imponerad, nyfiken, ledsen, arg, upphetsad, upprörd, lugn) – och i ord eller handling ge något gensvar (avnjuta det, fly undan, gå till attack, röra vid det, ge verbala gensvar, undersöka det, lukta, smaka …) – stanna med det och växelspela med det tills mötet känns avslutat, d v s tills intresset börjar svalna – lär sig barn och vuxna alltmer om världen och om sig själva i världen.

Även signaler inifrån – törst, hunger, lust, leda, … – kan initiera sökandet efter ett Jag-Du-möte i den miljö man befinner sig i det ständiga växelspelet mellan behov och möjlighet. Där behoven gör sig påminda genom signaler inifrån kroppen – medan möjligheterna oftast finns att söka i omvärlden.

Som kontrast till Jag-Du (subjekt-subjekt) talar Buber om ”Jag-Det”, där mötet har ett förutbestämt ändamål, där man har ett för att … med mötet. Där den/det andra blir ett medel till ett önskat mål (subjekt-objekt).

 

Här & Nu – Fenomenologi

Här & Nu handlar om den konkreta fenomenologiska upplevelsen – till skillnad från det mera distanserade ”prat om” där och då, som en intressant historia därute, som man inte behöver ha någon personlig känslomässig kontakt med just nu; där man byter och bryter åsikter med varandra, till skillnad från dialogen, där man ömsesidigt berättar vad som sker i de tre zonerna i själva mötet. Här & Nu är alltså något mer än själva tidsdimensionen. Det handlar om kontaktens kvalitet. Här & Nu kan jag vara väldigt medveten och berörd av något som hände där och då. Det kan vara så levande i mig att jag kan uppleva det och möta det som om det hände här och nu.

Det handlar om att möta ”det som är”, vare sig det är en aktuell människa/företeelse eller en minnesbild, dröm, tanke eller annat som just nu är levande i mitt medvetande – till skillnad från intellektuella diskussioner om hur det borde eller kunde vara utifrån ideal och föreställningar av olika slag.

Just detta att personligen möta ”det som är” är kärnan i fenomenologin. Vi lever inte i en absolut, objektiv, mätbar värld, utan i den subjektivt upplevda världen. Upplevelsen byggs upp av tre grundelement eller kontaktzoner:

a) Omvärlden så som den fångas upp av våra sinnen (ytterzon).

b) Tankar, minnen, drömmar, fantasier, värderingar, längtor, tidigare erfarenheter och annat som hjälper oss att tolka och dra slutsatser av sinnesintrycken och/eller som riktar in och avgränsar vår uppmärksamhet i omvärlden (mellanzon, kognition).

c) Känslor och kroppsliga signaler som berättar vad vi känner (innerzon) för situationen/händelsen i fråga och vår tolkning av den eller som väcker impulser till handling i den omvärld vi uppmärksammar.

Genom fenomenologisk fokusering försöker vi således att skärpa medvetenheten om samspelet mellan omvärld, sinnen (ytterzon), tankar, tolkningar, planer, värderinmgar (mellanzon) och känslor och överlevnadsreflexer (innerzon).

För att få tag i hela upplevelsen måste vi bli medvetna om vad som sker i samtliga tre kontaktzoner. När vi lär oss cykla är det inte själva cykeln vi internaliserar – utan samspelet mellan cykeln, cyklisten och terrängen man cyklar i. Det handlar alltså om rörelser, känslor, visuella intryck, upplevelser av balans och fart.

Det är hela upplevelsen av att cykla vi tar med oss som en inre bild för framtida bruk i nya cykelturer på andra cyklar i annan terräng. På liknande sätt är det med alla nya lärdomar.

Som gestaltterapeuter försöker vi alltså ge våra klienter konkreta upplevelser av möjligheter som de genom tidigare erfarenheter inte trodde fanns. Det gör vi genom att vara med dem och hjälpa dem till medveten närvaro (mindfulness) i deras brottning med livet i sökandet efter ett tillfredsställande växelspel med omvärlden.

För att ge förutsättningar för konkreta upplevelser i nuet använder vi en del verktyg såsom visualisering, vägledda fantasier, rollspel, familjekonstellationer, dialog. Det mest kända är kanske ”den tomma stolen”: I en tom stol framför klienten placerar man (den inre bilden av) t ex en person med vilken han har en oavslutad affär från det förflutna.

Genom att omväxlande sitta i och tala från sin egen stol – och sedan byta och med inlevelse svara från den andres stol – kan klienten föra en dialog som om den föregick nu, och från dagens position som vuxen, med stöd omkring sig få en upplevelse av ett mer helande avslut på händelsen/situationen i fråga.

I den tomma stolen – eller i flera tomma stolar – kan jag på liknande sätt placera olika delar eller delpersonligheter av mig själv (kritikern, den rädda, entusiasten, den uppgivna eller vad det är för figurer som just nu lever runt i mig), eller olika företeelser (t ex huvudvärken, kärleken, olika delar av en dröm, världens ondska eller vad jag nu tampas med) och föra en dialog med dem.

 

Vad & Hur – processtänkande och systemtänkande

(Vad &) Hur handlar om fokuseringen på själva processen, skeendet. Vi lever och utvecklas i ett ständigt växelspel med omvärlden, mellan behov och längtor inom oss själva och vilka möjligheter omvärlden erbjuder att möta dessa. Vi finns alltid i ett sammanhang. ”I Du blir jag till.” Redan som värnlösa och totalt beroende spädbarn får vi av föräldrarnas gensvar på vår existens en känsla av om vi är välkomna eller ej – och på vilka villkor.

Mammas sätt att se på mig och hålla i mig bär fram sina budskap. Är hennes blick fylld av ömsint nyfikenhet, eller främst av oro eller t o m äckel och avsky? Känner jag mig som en liten ljuvlig smekbar varelse i hennes famn, eller är jag mera av ett föremål som skall hållas rent och torrt och fyllas på med mat?

Allt eftersom vi växer till, snappar vi mer eller mindre medvetet upp fler budskap om ”vem jag är” och ”hurdan världen är”. Om jag måste ta till knep – vara snäll, rolig, sjuk, bråkig – för att få den uppmärksamhet jag behöver. Om vad som är bra och värdefullt med mig. Om vad som är fel. Vad jag måste göra och vad jag skall akta mig för, om jag vill ”vara med”. O s v. Vad som gällde i barndomsmiljön upplevs som lika självklart som luften vi andas – oberoende av hur speciell och konstig denna miljö faktiskt var. Här utvecklade vi tolkningar och handlingsmönster som kanske inte alls fungerar i den värld vi möter idag som vuxna. Här skapade vi våra första ”kartor” av verkligheten.

Här utvecklade vi också reflexmässiga överlevnadsstrategier, som genom upprepning plöjt in sina spår i hjärnan så att de rutinmässigt kan skötas av ”ryggmärgen”. De skall automatiskt hindra oss från att återigen ”doppa fingrarna i kokande vatten”. De är känslomässigt styrda av amygdala och lever i det limbiska systemets omedvetna nivåer.

Där är de inte åtkomliga för intellektuellt resonemang, utan måste övertygas genom konkreta upplevelser av att sådant som erfarits som ”kokande vatten” inte längre bränns. De släpper sitt tag först när klienten har doppat fingrarna i vad som tidigare upplevts som ”kokande vatten”, utan att bränna sig. Då handlar det åter om Hur. Hur gick det till när du brände dig? Hur skiljer sig detta från hur du och omgivningen gjorde nu när du inte brände dig?

Hur många gånger har du haft en klar förklaring till Varför du reagerar på ett visst oönskat sätt, utan att det har förändrat något?! Till skillnad från många terapiformer är gestaltterapin mera inriktad på Hur än Varför.

Vi nöjer oss inte med linjära orsak-verkan-samband utan strävar efter att praktiskt pröva, uppleva och träna in mera tillfredsställande tanke- och handlingsmönster. Lite i linje med det kinesiska ordspråket: ”Ge en hungrande en fisk och han äter sig mätt för en dag – eller lär honom att fiska.”

Vad (& Hur) kommer mera från gestaltpsykologin och dess upptäckt av hur vi ständigt söker meningsfulla mönster, fullbordade gestalter, i det vi möter. Detta förklarar vår selektiva uppmärksamhet och hur vi reflexmässigt fyller ut ofullbordade gestalter så att de skall stämma med något välbekant; eller så att de förleder oss till önsketänkande eller katastroffantasier, allt efter läggning och stämning för stunden. Utmaningen här är att stanna i det kreativa tomrummet och hålla gestalten öppen tillräckligt länge för att något nytt skall kunna visa sig, för att en ny figur skall framträda mot den aktuella bakgrunden.

Gestalt i organisationsarbete

Det linjära mål-medeltänkandet, problem-lösning, orsak-verkan, fungerar bra när man har med väldefinierade problem eller mål att göra. Som t ex maskiner. Men när man har att göra med levande organismer, som deltar med egna viljor och impulser i växelspelet, blir det knepigare. Särskilt i dagens dynamiska och snabbt föränderliga värld. Där klimathot och annat dessutom kräver djupgående omställningar, där våra etablerade ”kartor” av verkligheten är förlegade. Där vi behöver kombinera våra olika perspektiv och iakttagelser för att rita nya kartor.

Då står vi en liknande situation som när vi söker terapi: ”Något är fel i mitt liv, men jag vet inte riktigt vad!” Jag behöver hjälp att steg för steg leta mig fram till mer tillfredsställande levnadsmönster. Här har alltså gestalt väl utprovade verktyg som även kan hjälpa företag och organisationer att med hjälp av sina medarbetare leta sig fram till bättre fungerande samspelsmönster med omvärlden.

Parterapi

Parterapi handlar om att paret tillsammans tar hjälp att reda ut trassel i kärleksrelationen eller att få mera liv i den. Som terapeuter hjälper vi parterna att tala fritt ur hjärtat och bli hörda av den andre. Och att de då talar om det som de vet är sant, nämligen sina egna upplevelser, känslor, tankar, fantasier, förhoppningar och farhågor. Där man tydligt håller reda på fantasi och verklighet. Om det som inte uttrycks tydligt, kan vi bara gissa – och det gör vi flitigt. Genom att lägga också sådant som vi brukar hantera tyst inom oss själva på bordet, får båda parter tillgång till samma verklighet och kan börja sortera i denna tillsammans.

Som terapeuter ställer vi inte upp som domare kring vem som är mest skyldig. Vi har fokus på samspelet, på vad som händer mellan parterna i paret och försöker klarlägga vad som faktiskt sker. Sedan är det parets sak att välja hur de vill leva tillsammans och vad de vill göra av sin relation. Och kanske med terapeuternas hjälp pröva några alternativ.

Att man behöver hjälp att rensa i kommunikationskanalerna eller bryta gamla vanor till och från är inget konstigt. Ty en parrelation är en dynamiskt föränderlig samskapelse – en process som vi har att hålla levande.

Livet står inte stilla. I takt med att vi växer ur barndomen, blir förälskade, bildar par, får barn, utbildar oss, får nya jobb, kanske byter bostadsort, får nya vänner, går igenom kriser, går i terapi, o s v , utvecklas vi som individer. I takt med att personerna i ett par utvecklas, förändras också såväl innehåll som kanske balansen i parrelationen. Nya behov träder i förgrunden medan gamla kan minska i betydelse. Rollerna i familjen kan förändras.

Vi träffas och förälskar oss i varandra i ett skede av livet, där vi kanske ger varandra en väldigt speciell betydelse i våra liv. T ex: ”Du kom in i mitt liv just när jag var som mest villrådig och behövde stöd och vägledning. Du hjälpte mig ut i livet.” Eller: ”Du såg mig mitt i min kris och gav mig en trygg famn att söka tröst i.” Eller. ”Vi brann båda för denna vision. Det var härligt att få dela entusiasmen och kampen med dig!”

Så kanske vi får barn. Vardagen får en helt annan sorts lunk. Saker händer på den enes eller andres jobb. Någon går en utbildning och får nya insikter och idéer. Sjukdom drabbar familjen. Miljön för kärleksrelationen förändras. Parrelationen tar nya, ovana sidor av varandra i anspråk.

Så där fortsätter det livet ut. ”Du är inte längre den jag först förälskade mig i.” ”Jag är inte längre densamma som du slog dig ihop med.” ”Vi lever inte längre det liv vi levde förr.” Ibland längtar vi tillbaka till det som var. Men förändringarna är ju också spännande. De ger oss möjlighet att upptäcka och utveckla nya sidor hos både oss själva och varandra. Vi kan inte somna in i någon ingrodd slentrian. Familjesystemet måste ideligen balanseras om för att anpassas till förändringarna. Vi måste välja varandra på nytt och på nytt – samtidigt som vi har ett investerat förtroendekapital att bygga vidare på.

Men att både släppa taget om gamla invanda trygga mönster, som kanske också av partnern upplevs som angenäma – och hitta fram till varandra i det nya – är inte alltid lätt. Här kan man behöva hjälp utifrån, tex genom parterapi.

Mikael Curman 2005